Åker till radhuset och blir bjuden på nybakad äppelkaka, sitter ute på altanen och värmer benen i septembersol som känns som junisol. Somnar i hans knä framför en halvbra skräckfilm och han bara låter mig sova - han vet hur jobbigt jag tycker att livet är i dessa perioder, att jag inte är gjord för jobb och skola på samma gång. Får pannkakor till frukost och åker sen hem i vad som känns som vår/sommar och livet känns plötsligt mycket lättare. Det är just därför älskar jag honom så fruktansvärt mycket.