För första gången tror jag på mig själv när jag säger att jag lärt mig, att vissa saker kan man helt enkelt inte acceptera. Allt det där med att "älska andra men älska dig själv mest", ni vet? Det stämmer ju. Mamma påminner mig ofta om det, att jag inte ska låta andra avgöra om jag är lycklig eller inte. Att jag måste vara självständig. Det tar jag till mig så mycket jag kan, försöker suga in det i varje cell i kroppen. Ingen kompis ska få behandla mig hur som helst, de som inte kan glädja sig åt min lycka och det jag är passionerad för får helt enkelt göra som de vill, gå ut ut mitt liv eller stanna och försöka förstå. Killen jag är i ett förhållande med ska inte svika mig, han ska inte få tappa mitt förtroende. Han behöver inte vara underbarast på jorden varje minut av dygnet, men han måste vara det någon minut av dygnet. Jag förtjänar inte en del skit jag tog i mitt förra förhållande, och varför jag tar upp sånna här gamla saker just nu har jag ingen aning om.

 

Men jag antar att man lär sig och blir äldre hela tiden, för jag har aldrig sett det så solklart som nu, vissa saker han gjorde var bara för mycket. Jag skulle aldrig acceptera det i nuläget. Det känns fint.