jag lyssnar sönder Håkans "Jag vet vilken dy hon varit i". så otroligt jävla fantastisk underbar låt, finner inga ord. näst intill perfektion.

och så tänker jag på när vi började träffas, på riktigt, han och jag.
det var hemma hos cassandras morfar vi träffades första gången på riktigt efter allt msn-snack, vi satt nervösa i soffan och tittade på mean girls klockan 4 på morgonen. och nu i efterhand känns det inte som om han är samma person nu som då. det är väl för att han förändrats, både utseendemässigt och som person. han har mycket bättre självförtroende nu. och det är på ett sätt synd, för jag gillade den där blyga elliot i en stor, svart fred perry tröja som skrattade sådär nervöst som jag älskar när han gör. han som var blyg för mig. det var han jag blev kär i. han som kom ut i en millitärgrön jacka och gick med mig hand i hand till fredhällsparken, han med händerna som är torra av vinterkyla mellan fingrarna. han som stod där och frös så han skakade, men gjorde det för att få vara med mig. han som skickade fina låt-texter i sms till mig. han som skrev lindsay lohan på msn till mig så fort jag loggade in och berättade att hans mamma får väcka honom på morgonen för att han inte kommer upp annars. varför jag tyckte att just det var så innerligt gulligt vet jag egentligen inte, men jag tyckte väl allt var gulligt med honom.
speciellt hur vi skrev samma sak, på exakt samma gång. som om vi tänkte på samma sätt.