Jag kommer ihåg ett sms jag fick förra sommaren. Jag kommer ihåg exakt hur det fick mig att känna, le och gråta på samma gång, mer än något annat sms jag fått. Jag kommer ihåg vädret och mamma, mina lätt brunbrända ben på stenmuren. Och den tomma känslan i magen som vägrade försvinna. Inte hel utan honom.
Ibland önskar jag att jag hade kvar det smset, men jag antar att livet är elakt ibland, så elakt att jag råkade tappa bort mobilen på popaganda i vimlet. Det är fruktansvärt synd när man inte får ha kvar allt det fina, men känslan och minnet kommer jag alltid ha. Från en stenmur i Julivärmen.