På den där festen jag hade, i September fick jag höra hans röst första gången i telefon. Allt är lite suddigt, och inget förändrades egentligen efter den kvällen. Vi fortsatte skriva till varandra, jag var som besatt av det. Det var som om hela jag skrek efter att få prata med honom. Nu hade vi börjat smsa en hel del, jag kände mig liksom lite mer hel när jag hade hans ord i händerna, i telefonen, i huvet. När han brydde sig om mig och ville se hur jag hade det, vad jag gjorde. Jag var på bio med min bästa vän den kvällen, sen ringde han. Han och hans kompisar var också vid hötorget, och vi träffades en snabbis. Säkert inte mer än fem minuter. Det var kallt och mörkt den kvällen. Ingen kroppskontakt. Men båda visste. Det hade vi alltid gjort.