Det första kärleksminnet jag har med honom är soffnatten. Han var hos mig, inte ensam såklart, jag hade en vän där. Ensamma vågade vi inte vara, än. Vi satt i soffan, det blev på något märkligt sätt så att vi flyttade allt närmare varandra, som för att känna hans andetag, hans arm genom tröjan mot min. Jag somnade mot hans arm. Fast jag sov inte riktigt, inte på hela natten kändes det som. För han satt kvar. Soffan var trång, så han kunde bara halvligga. Jag hade tillslut huvudet i hans knä och hans hand i min. Hans hand var varm och jag ville inget annat än att hålla fast, hålla hårt. Men vi gjorde inget annat. Bara höll fast.