En tanke slog mig idag när jag hörde en mening i adele's låt "someone like you". Meningen var "i wish nothing but the best for you" - och tanken var, kan det verkligen vara så? Att man älskar någon så fruktansvärt innerligt mycket, men bara han är lycklig så spelar ingenting annat någon roll? Man skiter i hur man själv mår för att han ska ha det bra? Att man kan glömma all svartsjuka, alla panikattacker och faktiskt önska honom "det bästa", även om det inte är med dig? För mig låter det antingen som stark, ren jävla kärlek till en person eller som någon som totalt har gett upp. Hur kan man önska den man älskar så att det gör ont "det bästa" med någon annan? Det går inte ihop. Samtidigt är det en vacker tanke, en oförstålig men sinnessjukt vacker tanke. Det jag däremot kan förstå, det är när man sätter någon annans lycka framför sin egen. Så får det ju egentligen inte vara men det blir så allt för lätt. Hans smärta är minst lika mycket din. Den kan nästan vara värre än din egen, för man vet att man inte kan gå in i hans kropp och ta bort den där ledsenheten.