Vi lever i en konstig tid. Dagen efter att något har hänt glömmer man bort det. Visst, man kanske minns händelsen, men känslan försvinner så fort. Även om det var en riktigt roligt kväll, fylld med skratt och små lyckorus som inte alls kommer sådär väldigt ofta i livet så är det så kortvarigt. Dagen efter blickar man tillbaka på det med ett leende, för att sedan helt glömma bort det. Man börjar fokusera på att uppnå nästa lilla lyckorus. Jag vet att det är så vi människor fungerar, men vi är nästan aldrig fullständigt nöjda. Även om vi är det en kort stund så minns man det knappt timmen efter. Känslan är som bortblåst och allt man har kvar är orden man själv satt på händelsen, det man har bestämt att kategorisera den som. Man har antingen romantiserat eller förmörkat den. Har man romantiserat vill man uppnå något lika glittrande igen och igen och igen, fast kanske utan resultat, känslan man har namngett finns inte i verkligheten.