Igår satt jag barnvakt och streckläste boken "Vi som aldrig sa hora" av Ronnie Sandahl. Han är numera min idol, har nog aldrig läst en så ärligt brutal och hemsk bok. Hur han målar upp känslorna är helt otroligt, man kan inte hjälpa att leva sig in och känna igen sig. Jag rös till på flera ställen, så.. träffsäker. Läs den.



"drömmarna dog.
och nu står han på en förfest
som han redan upplevt tusen
nätter tidigare och försöker
intala sig att det är något positivt.
något annat än ensamhet och
ett trasigt fönster."