Det som känns just nu är ångesten, och framför allt rädslan. Rädslan för att vi ska bli som vi en gång var, att vi ska börja tvivla på varandra igen. Tvivla på förhållandet.

Men nu vet jag bättre än att ge upp allt för ingenting. Jag vet att jag kan vara oensam och jag tänker försöka, in i det sista tänker jag försöka med pojken som är det finaste jag vet. Det känns liksom lite som att börja om från 0 igen, allt är så skört och jag aktar varje steg jag tar. För jag har gett mig själv igen, fullt ut. Just nu är känslorna nykära, vi säger godnatt tvåhundra gånger och jag kan inte vänta tills jag får träffa honom nästa gång. Det pirrar lite i magen när jag vet att han ska komma hit ikväll. Jag vill planera resor med honom, fira månadsdagar, tänka på inredning i framtida lägenheter, bada badkar med honom.

Och trots det där stinget av rädsla så är nog den här känslan större, känslan av att vi hör ihop och att det finns ingen annan jag hellre skulle vakna upp bredvid.