Det är den första Januari, och nu önskar jag mer än någonstin att man kunde spola fram och tillbaka i livet, prova olika alternativ och se vad som blir bäst. I längden. Vad som håller och vad som gör mig lyckligast. För ibland känns allting kaos överallt, både i snöstormen där ute med rinnande mascara och långt inne i hjärtat. Ibland når det riktigt långt in och sticker till, men oftast bara snuddar det lite lätt på utsidan, sen skjuter jag undan det. Av ren och skär rädsla, för att det kanske inte blir bättre än vad det har varit just dom här senaste två åren.

Men jag försöker hålla huvudet högt, lyssna på Håkans ord "jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än" och låta tiden göra sitt helt enkelt. För jag är fulltständigt förvirrad och känner att alla val jag gör blir fel, antingen för någon annan eller för mig själv. Jag är så otroligt rädd för att såra någon jag verkligen älskar. Det som ser bra ut känns inte alltid bra.