Han kanske är för mycket som jag helt enkelt, för mycket jag. Det var det här jag var rädd för. Att fastna i någon och tappa bort mig själv på vägen. För då kan det bara bli sämre. Men nu måste jag fokusera på att överleva, inte överanalysera varenda mening han säger eller minsta lilla känsla jag får i magen. Jag får helt enkelt försöka bortse från att jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken varje gång saker påminner om honom. Som det gör hela tiden. Jag har inte en grej här hemma som inte påminner om honom. Boken som ligger bredvid mig fick jag av hans morfar, vattenflaskan har han druckit ur så många gånger att den börjar bli "hans och min".

Som allt jag har, alla känslor, tankar är inte mina, dom är våra. Vi är en.