Jag hatar livet just nu. Jag hatar hur man långsamt slutar se på varandra så som man en gång gjorde, jag hatar hur man långsamt ger upp, hur man slutar kämpa. Hur allting bara blir rutiner och man helt slutar uppskatta varandra. Hur kan det få vara så? Man slutar se den personen man blev kär i och ser bara ett skal, ett skal man sover och äter med, får närhet av, men de där fjärilarna i magen börjar flyga långsammare. Man vet inte hur man ska göra för att rädda allting, så man börjar bråka istället. När man inte orkar försöka plocka fram dom där fjärilarna, så som man försökt så många gånger förr, då är det så mycket lättare att bara skrika på varandra. Ta upp den andras fel och brister, medans man är helt blind för sina egna. Man hatar sig själv för att man är så needy och kräver något mer, varför kräver man mer? Varför kan man inte bara vara nöjd med det man har? Man tar allting för givet, för man vet att han aldrig någonsin kommer att lämna en, det finns inte ens i världsbilden. Men man känner ändå att allting har förändrats, vi har förändrats. Vi är inte som vi en gång var.

Men man är inte heller sig själv längre, den man var innan ni träffades, man är han&jag. Hur ska man kunna gå iväg och lämna det? Hur är det fysiskt möjligt att efter skolan inte ta upp mobilen, ringa honom och fråga hur hans dag har varit? Hur kan man gå och lägga sig utan att ha hört hans röst i andra änden telefonen, hur kan man överleva en fredagskväll utan att veta vad han håller på med? Allt det här hatar jag. Av hela mitt hjärta.