Nu förstår jag, nu förstår jag hur det känns att ligga så långt ner i skiten att du inte kan ta dig upp. Nu förstår jag hur det känns när han inte längre är en självklarhet. Det är inte alls säkert att han kommer fånga dig när du faller. Jag förstår hur det känns när hela ens världsbild, hela ens existens rubbas så mycket av bara några få ord. Nu vet jag hur det känns att se två år av sitt liv flasha förbi, jag vet hur det känns att hata livet och allt i det, alla jävla sommarnätter med honom franför en engångsgrill i Rålis, alla tunnelbane-kyssar och alla småbråk om vilken film vi ska se på bailando. Nu vet jag hur det känns när någonting går sönder i tusen miljoner bitar rakt framför ögonen på dig, men du är okapabel till att sätta ihop det igen. Så du stänger ögonen, kör in naglarna i dina egna handflator och gråter ner i täcket. För att det är allt du kan göra.