Jag har lärt mig att man inte kan ge varandra tips om kärlek, man kan inte be henne släppa honom för att han är en skitstövel, är man kär så är man. För det är den starkaste känslan av alla, kärleken. När han ringer dig mitt i festen bland allt folk, allt skratt, när du äntligen börjar känna dig lite lite lycklig igen, även om så bara för stunden. Det är dom små stunderna av glädje du lever för. När du äntligen tänker på något annat än ditt huvud mot hans mage, då ringer han och din bubbla spräcks. Muren du byggt upp bara rasar, på en sekund. Och det är det kärlek gör, den river alla murar. Och det hjälper inte hur mycket ens kompis står och säger att du ska lägga på, att du ska tänka på alla gånger han sårat dig, att du har det bättre utan honom. Hon kan bara inte förstå varför du kämpar så hårt för någon som gör dig så illa, men alla hans fel, du kan inte se dom längre.

Du kan inte se det. Det går inte. Allt du kan se är honom och hans ögonfransar och ditt huvud mellan hans händer.