Jag får liksom lite panik på mig själv. Över hur mycket jag romantiserar allting i huvudet, föreställer mig allting i ett rosa skimmer. För så var inte allting, jag måste försöka komma ihåg det. Allting var inte parmiddagar på en stor balkong i årsta eller nattpromenader längs med lilla essingens badbryggor hand i hand. Allt var inte grillat kött på hans bakgård i augusti med hans huvud i mitt knä på gräset, allt var inte att smyga ut genom min dörr klockan 2 på natten och vingla runt på gatorna i vasastan, bara för att vi hade lust helt enkelt. Men att det inte alltid var så är ju så svårt att komma ihåg nu. För helvete vad man bara kommer ihåg dom bra grejerna när det väl håller på att ta slut, det är liksom inte möjligt att tänka på bråken och alla dåliga stunder man hade.

Och jag förundras fortfarande över mig själv, hur fan jag tänker. Och hur min kväll kan bli så mycket bättre om han ringer och vi har ett normalt, fint samtal som känns lite som de gamla vi, dom vi brukade vara. Inte med den där konstiga stämningen mellan oss. Det är otroligt hur hela min kropp kan slappna av efter det, hur jag kan återgå till att känna mig vanlig, efter timmar, dagar, veckor i någon slags bubbla av abstinens. Nu drar jag täcket över huvudet och hoppas på vår, och någon slags förändring.