Vi ligger i min säng, han är kall och blöt om fötterna efter att ha gått hem till mig i snöslask i converse. Vi är båda så förstörda av årstiden, av stressen och av allt snack. Förstörda av klyschor och av att orden inte räcker till. Jag försöker formulera ord som faktiskt betyder någonting, men jag tror inte jag lyckas. Han däremot, han säger något så enkelt som att han aldrig vill ligga just precis sådär med någon annan, och sen pussar han mig över hela ansiktet. Fast tårarna rinner ibland över onödiga saker så är vi alltid vi. Han och jag. Så omöjligt men så himla enkelt.