Ikväll tänker jag. Jag tänker på pojken som kysste mig i min mammas säng för över ett och ett halv år sen, pojken jag fortfarande vaknar upp bredvid på morgonen. Jag tänker att jag fick helt enkelt min drömprins, och om jag hade hittat honom 10 år senare hade han varit den jag vill ha barn och famlij med. Det skrämmer mig, för nu är det inte 10 år senare, det är bara 2010 och jag är nyss fyllda 17 år, jag har knappt börjat leva än.
Och jag kan knappt tänka mig någon annan att vara med. Det är den känslan jag inte klarar av, att mitt liv kanske aldrig blir bättre än just precis vad det har varit det senaste året. Det är som om tiden stått still på något märkligt sätt, bara att jag vant mig vid honom i mitt liv. Det är en skrämmande känsla.