Jag pratade med en vän som har kärleksproblem idag. Hon berättade om hur allting påminner om honom, hennes kök, hennes kläder, allt. Så som det alltid gör när det tar slut. Jag sa att bara för att någonting avslutas nu behöver inte det betyda att det aldrig någonsin mer kan bli. Det fick mig att tänka efter. För det kan ju faktiskt vara så, att man helt enkelt är på olika platser i livet just nu, men vem vet hur det är om några år, några månader? Om man verkligen hör ihop kommer man märka det, det tror jag verkligen. Och det är en tanke som fick mig glad, den ingav hopp på något sätt. Man är inte tillsammans med någon en längre tid för ingenting, man går inte igenom all skit, alla tårar på bussen hem, alla nätter då allt känns hopplöst och man legat och gråtit i kudden. Man är det för att man älskar varandra över allt annat. Och den tryggheten kommer man sakna ett tag, säkert hur länge som helst, jag skulle nog kunna säga att det kommer ligga där i bakhuvudet hela livet, om en man skjuter undan det. "Kär i kärleken", sa hon då. För alla förhållanden och kärlekar är speciella på sitt eget lilla sätt, även om man hittar någon ny, som man såklart kommer göra, så finns det kvar. Någonstans bakom alla nyförälskelser, fester och sommarnätter kommer det alltid komma tillbaka, om en bara för en sekund.
Men många gånger kommer man inse att man gjorde rätt beslut, tacka för att det blev som det blev och somna med ett leende på läpparna. Hur mycket du än kan känna hans parfym på gatan när någon går förbi, och hur många tårar du än får i ögonen när du hittar en lapp han skrev längst in i byrålådan.