Det finns så mycket annat att göra just nu än att plugga matte, som att läsa alla sorliga texter jag skrev exakt den här tiden förra året. Det får mig att minnas vilken kaos det var just då. Då allting höll på att sluta, innan det ens börjat på riktigt. Det gjorde mer ont än jag kan minnas.

Några meningar på msn som krossade mitt hjärta, några enstaka ord som gjorde så ont så ont och ett möte på odenplan som slutade i tårar, men endå med en gnutta hopp. En motvillig kyss och en röst som sprack. Inte ens ett hejdå och tysta tårar på bussen hela vägen hem.

"Och jag ska försöka. Så mycket jag någonsin har försökt med någonting ska jag försöka."
jag lyckades