Vi har varit tillsammans i över ett år. Det var ett år och tre månader sen som min värld skakades om totalt av honom, sen han kom in och gav mig den finaste kyssen jag någonting varit med om i min mammas säng. Hur mycket jag kände just då, kommer jag aldrig att förstå. Det kom så plötsligt, jag kommer ihåg hur jag hade stått emot hela kvällen, jag ville inte släppa in honom för nära mig. Jag visste inte om det var värt det, trodde inte på att det fanns annat än smärta då man släppte in någon så pass nära sitt liv. Men jag lät honom sakta men säkert invadera hela mig, min själ. Han blev jag. Och jag är rädd att det alltid kommer att vara så, pojken som är född 5 dagar innan mig och älskar att äta nudlar med mig klockan tre på natten, han kommer alltid finnas där någonstans. För han är den första jag vill ringa när min dag har varit skit, han är det första jag tänker på på morgonen.