Det är konstigt egentligen, när man vill ha någonting så mycket att man nästan går sönder. Man tänker att om man hade det så skulle man vara glad för alltid. Sedan när man väl får det, om man har riktig tur alltså, då tröttnar man tillslut. Eller som oftast så försvinner det igen, när man minst anar det. Det är då man saknar det och känslan av att man inte uppskattade det tillräckligt slår hjärtat hårt. Det är som sommaren ungefär, när den väl är här så klagar man på hur varmt det är.
Ibland glömmer jag bort litegrann vilken tur jag har, och när allting är sådär bra så det känns att, nej nu kan det inte bli mycket bättre, då kan jag inte skjuta undan att det snart kommer bli sämre. Allt kommer gå åt helvete. Det är det som skrämmer mig. Och det är så svårt att formulera det här i ord, men jag var tvungen att försöka.
Jag kan inte sluta tänka på hur konstiga vi människor är.