Eller när du sitter där i soffan, med hans arm runt dina axlar, då tänker du inte ett dugg på alla sömnlösa nätter, alla gånger du legat och gråtit mot kudden, skrikit i den så att ingen ska höra. När något bättre dyker upp glömmer man bort allt sånt. Tills det blir dåligt igen, och man ångrar att man inte uppskattade de där små stunderna mer. Som den korta promenaden på morgonen, till tunnelbanan med hans hand i din. Eller den där fikan vid fönstret på ett litet café med honom tätt intill.
0