Förra våren blev jag kär. Jag blev sådär löjligt kär, så att jag knappt kan tro det själv faktiskt. Sådär att jag kunde bestämma möte med honom vid tunnelbanan och komma en kvart för tidigt. Satte mig på bänken, se till att se avslappnad ut. Även om solen sken hade jag på mig en på tok förstor munkjacka och det blev lite varmt. Men det var trots allt bara April. Jag satt där och kisade, höjde ibland blicken mot perrongen för att se om han kom gåendes emot mig, med den där speciella gångstilen som jag älskade. Jag älskade att jag kunde se på långt håll om det var han, just på grund av den. Och tillslut kom han. En puss på munnen, två, tre sen hålla handen längs vattnet. Vad han luktade gott. Se alla förälskade par sitta på bänkarna och äta pizza, men inte bry sig ett dugg, helt upptagen av honom. Som om när jag var i hans närvaro existerade ingenting annat. Just då fanns bara min hand i hans stora och vi satte oss på en klippa. Jag kommer ihåg att det var så fint den eftermiddagen, och jag kommer ihåg att jag skrattade när jag kom hem. Sådär pirrigt glad och mamma frågade vad det var. Ingenting, sa jag. Bara han. Ett sms till kompisen, "det känns som rosa moln".