Det här känns som en kväll för längesen. Så som mitt liv brukade va för några år sedan. När jag oftast satt hemma på kvällarna med sällskapet av min data, min musik och den kalla nattluften utanför fönstret. Ofta grät jag lite till någon sorglig låt, inte för att jag var ledsen, jag var bara glad för att det finns så vackra saker i världen. Ibland vill man bara gråta över hur fint det är. Jag var liksom nöjd med hur allting var, visste inget bättre. Jag visste inte hur det känns att vara kär och gå hem till honom klockan två på natten, jag visste inte hur det var att ha någon som fanns där och viskade fina saker i mitt öra. Jag visste inte hur det var att vakna bredvid honom på morgonen och inte kunna sluta le, skolka och att göra allt för att få ligga kvar i någon minut till, med hans arm runt mig.

Men jag tror ändå att det är viktigt att vara ensam ibland. Tänka, rensa tankarna som dem säger. Det ligger nog något i det.