Snart är det ett helt år sedan jag kysste hans läppar första gången. Ett år sedan vi stod, frysna men endå så jävla varma i fredhällsparken på lördagskvällarna och pussades. Ville bara röra varandra, han kunde inte komma tillräckligt nära. Och hela året har jag varit rädd att förlora honom. Förutom nu. Nu är allt så säkert, så självklart. Att vi gör allt vi kan för att får sova med varandra varje kväll. Om jag sover ensam en kväll känner jag mig så duktig, duktig mot omvärlden och mot alla principer. "Man ska inte va för mycket med varandra, då tröttnar man ju." Och visst, det är säkert möjligt. Men jag älskar det.