Jag gick den ganska korta vägen från tunnelbanan hem, som så många gånger förr. Det finns två vägar att välja på, jag brukar vara lite. Tittade ner mot asfalten som inte längre är sådär fint täckt av färgglada löv, utan bara blöt och svart. Som så många gånger förr hade jag håkans röst ekandes i huvet. Jag brukar alltid känna igen mig i hans texter, och när han sjunger "visst känns det fint att va vid liv, en dag till", brukar jag faktiskt kunna tycka han har rätt. Det brukar dyka upp bilder från soliga dagar, sådana där man alltid längtar tillbaka till såhär i efterhand. Jag brukar komma på att det finns faktiskt solglimter i livet. Men idag kom jag faktiskt inte på en ända. Jag tänkte att fan, nej. Det känns faktiskt inte så skönt.