Har aldrig kännt mig så instängd och klaustrofobisk i ett hus som jag gör ikväll. Jag vet inte varför, jag är väl helt enkelt ingen landet-människa. Jag vill vara i en storstad där jag kan göra vad jag vill, gå vart jag vill. Inte bara på långa skidturer ute i skogen.
Även om jag tror att dem där skidturerna är bra för mig. Jag hade aldrig fattat det där med att "rensa tankarna" förrens nu. För det är precis vad man gör ute på spåret. Allt man hör är skidorna som dras mot snön och stavarna som bryter igenom den lite isiga snön som lagt sig som ett hårt täcke under natten. Man känner den iskalla vinden i ansiktet och jag kommer på mig själv med att göra upp som berättelser i huvudet. Om saker som har hänt, eller om hur jag önskar att saker skulle vara.
Nu låter jag som något natur freak, men det är jag verkligen inte. Har bara upptäckt att det kommer något bra ur allt dåligt.