Jag vill skriva om hur han får mig att känna - om hur jag i nu två års tid har tyckt att det är för bra för att vara sant att han är min. Hur vi känner varandra utan och innantill och att jag nästan helt slutat vara rädd för att bli övergiven - jag vågar diskutera utan att vara rädd för att det här blir slutet. Hur han minns så många små detaljer, saker jag nämnt någon gång för månader sen, som jag själv glömt. Hur vi pratar om hur fin sommaren varit, men ännu viktigare om hur fin hösten kommer att bli.