Nu kom jag på hur jag har förändrats sen jag var 15. Idag ser jag livet som olika stunder, vissa jobbiga, men dom är det bara att kämpa sig igenom, det kommer snart en bra stund igen. Låter som ett väldigt enkelt sätt att se livet på, och det är det ju. När jag var 15 såg jag livet som en helhet, antingen bra eller dåligt. Nu vet jag att ingenting är bestående. Jag har sett för mycket konstiga saker för att tro det, allt allt allt förändras. Inte till sämre eller bättre - till något annat bara - som också det har bra och dåliga stunder. Är så glad att jag har insett det här, det får en ju att kämpa. De bra stunderna kanske helt enkelt inte ska komma för ofta, då blir det ju tråkigt. De "okey stunderna" får räcka ibland.