Igårkväll påminnde mig om hur det var i Maj 2009, när vi precis hade träffats och jag hade "förstört" allting. Igår kändes det som om jag hade gjort det igen, som om allt var mitt fel. Jag var den som gick sönder, jag var den som grät och ville försöka göra allting bra igen, naiv som jag är. Ett desperat försök till att få tillbaka det vi haft och hans ord bara slog mig gång på gång i ansiktet. Sanningen. Jag måste försöka bygga upp mig själv nu, själv. Det vet jag, men varför är det så förbannat svårt?