Det var en sensommardag 2009, luften var ljummen och vi stod i mitt stora vidöppna fönster. Jag satt vid spotify och han lutade sig mot mina axlar. Jag tror vi var nyvakna fast klockan var sent på dagen, vi hade varit uppe till tio på morgonen bara för att ingen av oss ville sova, vi kunde inte få nog av varandra. En sekunds sömn var en sekund mindre jag fick se honom, känna hans mjuka hår i hans nacke. Vi lyssnade på the reason med hoobastank, och just det ögonblicket var magiskt. Det var bara vi två där och då som fanns, nykära och jag kunde inte få ut honom ur tankarna. Sådär ni vet så man känner ett hugg i hjärtat minuten efter att han gått för man saknar honom så mycket. Det är en skrämmande, men väldigt fin känsla. Att två människor kan älska varandra så mycket, det fascinerar mig.