love is the one thing you can't pretend

På senaste tiden har jag funderat mycket. Jag tror det är vad man måste göra när man är sexton år, det som det är meningen att man ska göra. Speciellt på vintern då man inte kan distrahera sig själv med annat, inte ens solen finns där att luta sig mot. Nej men jag har tänkt på det här med min pojkvän, min andra halva. Jag läser texter om kärlek, jag kanske fäller en tår för att det är så hjärtskärande och sant. Jag tror kärlek är mer eller mindre lika för alla, det känns likdant. Värmen och allting. Sen frågade jag mig själv, när blev jag kär i Elliot? Och jag har inget exakt datum för det, utan det var en förälskelse som växte sig starkare för varje dag i flera, flera månader. Ända från sommaren 08 då jag började prata med en fin pojke på msn som tydligen gick i min skola. Men då hade jag självklart inte en tanke på att han var så fin att jag en dag skulle gå längs gatorna med hans hand i min. Jag hade aldrig lagt märke till honom, men han gick där i korridoren längst ner. Då hade han långa guldlockar, men rakade av sig allting innan jag såg honom första gången. Ett starkt minne jag har är när vi hälsade för första gången. Vi hade pratat kvällen innan och han sa, men Linn, vi har ju aldrig ens sagt hej. Hur kan man då gilla en person såhär mycket? Det var för att han var som jag, han förstod mig. Han lyssnade och berättade och var så gullig att jag satt uppe hela nätterna för att prata med honom. Jag kände att han brydde sig om mig. Men när det väl ringde på telefonen, på min födelsedagsfest i September så blev jag så förvånad. Jag har ju aldrig pratat i telefon med honom, vad ska jag göra?

fick ett ryck att skriva lite om hur jag och E träffades. så here you go, fortsättning kommer.

Kommentarer
Postat av: Sara

Sv: Jag vet inte om jag skall tacka eller inte, nåja.

2010-01-17 @ 19:07:24
URL: http://borttappadevingar.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0