Jag kommer speciellt ihåg en sommarkväll. Det var säkert i Juni eller Juli förra året. Jag och några fina vänner stod på Lilla Essingen och väntade på att de skulle släppas ut 100 rosa ballonger upp i himlen. Varför vet jag inte, men fint var det i varje fall. Jag kommer ihåg att vi hade varit inne och tittat på film tidigare, i en fin lägenhet med havsutsikt. Vi satt där på några cyklar precis i slutet av bron och tittade ut över Fredhäll. Det var precis så att kvällsolen värmde och allt vi behövde tänka på var att bara andas.
Det finns så många bedövningar som gör allting bättre. En varm hand, lukten av ett nyvaket ruffsigt hår, popcorn i biomörkret. En tv-serie i en varm säng eller att skratta sig igenom en natt med kortspel och kärleksprat. Det är först då man känner att man lever. Eller, tvärtom, man glömmer bort lite hur det oftast är och lever för stunden. Men man får inte slita ut de stunderna, då kanske de inte är så speciella längre. Det är min största rädsla, att man blir äldre och glömmer tjusningen i vissa saker.